Nu har det gått två veckor sedan jag ”landade” i Grötvik efter ett liv ombord i åtta veckor. Det är givetvis stor skillnad att bo i ett hus mot att bo ombord på en mycket begränsad yta som det trots allt är på en båt, även om Katarina inte är liten, 40 fot, nästan tolv meter lång och fyra bred.Att allt har gått så smidigt beror givetvis på insatsen från er gastar, plus att vädret varit fantastiskt. Under dessa veckor har det ju endast regnat i Bergen. Tänk om det hade regnat, blåst storm och varit dimma.

Förra året när jag seglade till Skottland så blev inte rutten den som jag från början tänkt mig. I år emellertid så kom jag nästa dit jag ville. Den enda plats som jag inte kom till enligt planen var Andenes högst upp på Andöya i Vesterålen. Vi skulle ju titta på valar men det blåste nordlig kuling och även om vi kommit dit, blåste det för mycket för att kunna se djuren. Det bör vara lugnt eller helst vindstilla.

Från början hade jag även tänkt mig att gå till Narvik men flera sa att det var långt in, inte mycket att se och lika långt ut, en tur på ytterligare 60 sjömil och inga ”sådana där” naturupplevelser.

Det var förfärligt så långt det var, detta insåg jag nog först när jag kom fram till slutmålet, vi seglade ju i sju dygn och då var man så uppe i seglatsen att man inte tänkte på avståndet, då var det att komma fram som hägrade. Men när vi vände söderut då insåg man hur långt det var hem till mor. En kompis nämnde att när du kommer till Ålesund har du hälften kvar, när vi var i Brännösund stod skylten 840 km till Nordkap, 840 km till Lindesnes. Det är långt!

Naturen är nog det som gjorde störst intryck på mig, dessa berg, alla dess olika bergarter som orsakar dess formationer, ibland poröst, ibland höga tvära, jag undrar hur många toppar över tusen meter som jag har sett, ibland långa formade av inlandsisen. Omvänt på vattnet, fem sexhundra meter djupt så plötsligt tjugo meter. Det gällde givetvis att vara med på plotter och sjökort. Miljoner grynnor finns utmed kusten, jag fick verkligen testa och praktisera mina navgationskunskaper, chansade aldrig, gick hellre omvägar när jag var osäker.

Midnattssolen sken så fint, man var aldrig trött trots att man aldrig gick och lade sig, där ser man solens positiva inverkan på kroppen. Att segla bland de snöklädda topparna gjorde att man fick en arktisk känsla. Oftast var det inte mycket mer än tre fyra grader på morgonen, tio elva på dagen men vad gör det när man har kläder och solen skiner.

Något annat som jag också lade märke till var att båten inte blev smutsig av nedfall som den blir på våra breddgrader, däremot fick man spola båten ofta, både fribord och däck pga. saltet från sjön.

Jag skulle givetvis velat ha mer tid för att gå in i fjordar och vikar, titta på  sevärdheter, jag är emellertid oerhört nöjd med allt jag fick se och skulle nog inte ha ändrat på något i detta, enligt många, världens vackraste land.

Ett speciellt tack till gastarna

Thomas, Fredrik, Pål, Görel, Fredrika, Hans-Bertil, Inger, Roland, Ulla, Lars, Tomas, Leif, Alve och Leif

som medverkade till att seglatsen gick att genomföra på ett sådant trevligt sätt.

”Kapten”

Reine i Lofoten

Från en annan sida